.

"För några år sedan så såg jag mig själv som en väldigt självständig person. Älskade ensamhet ibland mer än att umgås med mina vänner osv. Bara en sådan sak som att mamma&pappa åkte iväg några dagar så att jag fick njuta av min ensamhet direkt när jag kom hem från skolan, jag älskade det. Någonstans på vägen har den saken förändrats. Och jag är ganska säker på när det var.."

"Det är söndagskväll och ute faller snön. Och här inne i värmen sitter jag och dricker te och glufsar i mig stora saftiga bitar ananas som jag sköljer ner med några geisha. Kvällen blev inte så tokig trots allt, det enda som kunde göra den bättre vore nog om min pojke var här så jag kunde krama honom lite och klappa honom på huvudet.
Ibland när jag vill reta honom så citerar jag någonting töntigt hans sagt som låtit lite tokigt (eller lite gay) och då höjer han alltid lika förnärmat på ögonbrynen, och så säger han "ameeen jenny" med jättegäll röst och vänder sig bort och tjurar i minst två sekunder. Och varje gång så blir jag lika varm inom mig och så tänker jag, det där är min pojke det. Honom släpper jag aldrig."

skrivet av Jenny Pettersson, en utav mina bästovänner.

vill publicera det för att jag känner igen mig. jag älskar också ensamhet på något sätt och är en mycket självständig person, men på senaste tiden har jag börjat föredra att faktiskt umgås med människor.
samtidigt blir jag skärrad av tanken på att släppa in någon eftersom jag VET att man då plötsligt blir LIVRÄDD för att vara ensam. jag vet inte vad som är bäst.