.

- Varför gråter du?

Inte direkt ett glatt tonfall. Ganska snobbigt. Plus idiotblicken.  

- För att jag är ledsen…

- För vadå?

- Ingenting. Jag är bara ledsen.

- Man är inte bara ledsen.

Varför sa han sådär? och sen bara gick därifrån. Vände mig ryggen utan en kram eller någon tröstande bemärkelse som typ ”det kommer bli bra” eller något liknande.

Visst kan man vara ledsen? Ibland. Utan att egentligen veta varför.
Eller egentligen kanske man vet anledningen men vågar inte erkänna den för sig själv. Det gör kanske för ont.

Den där dagen förstod jag att han inte skulle stanna kvar hos mig länge till. Det hade märkts i flera veckor. Hade ju hoppats på att han bara var inne i en besvärlig svacka. Kanske hade han tröttnat enormt mycket på sitt jobb till exempel. Eller så hade han fortfarande inte blivit sams med sin kompis som han hade bråkat med i hundra år. Om ingenting.
Men det var ju jag. Inte någon annan eller något annat.

Han älskade inte mig längre.

----------------------------------------------------

efter lite research hitta jag mitt lånekort. jag ska till biblioteket.