.

tänker skriva om en händelse från när jag var liten.
satt här och tittade igenom gamla bilder och hittade en på mig och min farfar. vi sitter i vår egengjorda iglo och äter korv. min farfar dog för ett par år sedan.

på min farfars begravning var det ungefär 300 personer. jag och min familj gick först ut ur kyrkan och jag kommer ihåg att jag tog ett kort på flocken av människor som befann sig bakom oss.
det. var. så. himla. fint. det kändes nästan som om jag var Mose och skulle gå igenom det bortspolade vattnet tillsammans med mina lärjungar.

i alla fall, innan min farfar gick bort, när jag var runt nio, tog han en dag med mig till en plats i skogen. han sa "nu ska vi besöka den lilla tomtenissen Lydia".

vi vandrade vidare tills farfar pekade på ett litet trähus. asså LITET TRÄHUS MENAR JAG NU. inte större än en riktig människa. pyttelitet, men det såg fortfarande ut som ett riktigt hus.

"här bor den lilla tomtenissen, men han är alltid borta och arbetar på dagarna. han har oftast ingen mat, så ibland går jag hit och lämnar lite mat åt honom som han kan äta om natten när han kommer hem."

jag blev helt lyrisk! för mig var detta verklighet, och jag hoppades till djupet av mitt hjärta att jag också skulle få en chans att lägga lite mat i tomtens hus. det fick jag.

morgonen efter hoppade jag upp ur sängen hyperexalterad, sprang in till farfar och frågade om vi kunde gå och titta ifall tomten hade ätit upp maten vi lämnat. vi gjorde i ordning oss och trippade ut i skogen. 
självklart var den borta och jag blev överlycklig. TOMTEN ÅT MIN MAT TOMTEN ÅT MIN MAT YES. (två kex) 

sen sa farfar att jag skulle få den finaste julklappen i världen, eftersom jag hade varit så snäll mot tomten. 
och på julafton fick jag min älskade mjuka gosehäst jag hade önskat mig typ hela året. 

kom bara att tänka på denna episod nu, (för den va ju mysig eller hur) och att jag saknar min farfar förbannat obeskrivligt mycket.