hela familjen fick nämligen för sig att sova i samma rum, plus deborah och hennes hund. tindra (vet inte om ni har lärt er detta ännu därför skriver jag nu att det är så hunden heter) ligger på rygg på madrassen och är jättegosig. på något sätt kommer vi in på att det måste vara jobbigt att vara hund och inte fatta vad vi människor pratar om hela tiden. pappa argumenterar emot och säger att hundar visst kan förstå en del saker. jag säger NÄ, de förstår bara tonlägen. typ när man är arg eller glad. när man säger åt vad hunden får eller inte får göra.
sedan ligger alla och ska somna. pappa och mamma letar efter nässprayet som är borta i typ en kvart innan de ger sig. då springer tindra under sängen, kommer ut och har nässprayet i munnen. hon ger det till mig.
detta var som ett tecken. jag fattar visst vad ni säger! typ.
