jag sitter där och blickar ut genom fönstret. utanför en bit ifrån bussen går en kille, tror han var från kungshöga faktiskt, han hade en ryggsäck. plötsligt tittar han upp och i just det ögonblicket börjar bussen att åka. då inser han att bussen har kommit och att den är påväg ifrån han. han slänger ner huvudet och det var det som var kul. hans min och hans kroppsspråk. han såg precis ut som en människa som hade missat en buss. jag börjar skratta helhjärtat.
och då tittar han på mig och ser att jag skrattar åt han. då har man ju tre alternativ.
1. fortsätta att skratta, nästan håna honom och visa att man tycker det är skitkul.
2. ändra ansiktsuttrycket till en min som visar typ medkänsla. pluta lite med läpparna, sätta ena handen på fönstret och försöka få fram en tår i ögat.
3. gömma sig och försöka undvika att visa vem man är.
jag gjorde både ett och tre. jag vände på huvudet och fortsatte att ha roligt.
när jag väl satt där sen, kom jag på att jag inte visste om det var motala-bussen eller vadstena-bussen jag satt i.
jag chansa och bytte buss vid stationen. jag satte mig i mjölby-bussen och var alltså sjukt nära att åka tillbaka till dit jag nyss hade varit. men chauffören genomskådade mig och såg nog att jag var lite förvirrad. så nu är jag hemma.
den här bilden tänkte jag ge min moster. när jag skrev ut den blev den lila och bara en och en halv bild fick plats.
jobb i onödan.
shit vad text.