det är så lätt att tänka negativt, men nu ska jag inte börja.
SLUT, på alla jobbiga tankar. i alla fall slut på det i den här bloggen. kanske inte i mitt huvud, men här.
jag vaknade, tidigare än väntat och det var sämst väder. jag kommer inte ihåg när jag såg en sol senast i skänninge.
jag ringde elin. det är sjukt att hon kommer hit imorn.
jag gick till konsum runt två. det tog tjugo minuter för mig innan jag såg den första människan i skänninge den här dagen och det var hon som satt i kassan. det är obehagligt dött här. åh, vad ensam jag känner mig.
detta är skänninge centrum. på parkeringen står det två bilar. jag har nog fattat varför vi har en staty där.
om den inte fanns skulle parkeringen se hur tom som helst ut och alla som åker förbi den här staden skulle tro att dom har kommit till världens ände och aldrig återvända hit, igen.
jag kommer in till mamma och min bror som jobbar. jag ser världens minsta människa.
tänk att min bror är ganska kort. jag är ungefär ett huvud längre.
jag var TVUNGEN, att ta ett kort, tre kort, faktiskt. inte framifrån för det hade hon märkt.
kolla, där är min kusin. han är typ sju och han är längre.
kolla, hon går ut genom den där låga dörren utan att behöva böja det minsta på sig.
hon är speciell, det är inte många som klarar av.
kolla, där är jag. bara för att bevisa hur lågt det är.
