vi var på stranden en dag och jag var mycket pissed off dels för att jag var sjuk och dels för att vårt tält hade råkat ut för en översvämning dagen innan. alla saker hade förstörts och så.
så jag gjorde verkligen typ, allt jag kunde för att bara ligga där och sola och försöka att kontrollera mina negativa känslor. då kom världens jobbigaste familj. ett barn som hette Pelle, skrek hela tiden och som bara ville hem, en pappa med en jättejobbig röst som hela tiden skrek åt Pelle, och en mamma som försökte att få hela situationen att låta normal och lugn.
konstant ungefär hela dagen hörde jag "Pelle sluta skrik! PELLE KAN DU SLUTA SKRIKA!" samt den här jobbiga Pelle som kanske var fyra åt och skrek 24/7. och mamman, "eeehm.....lilla gubben vill du ha en glass?" och ansiktsuttrycket "snälla barn sluta skrika, HUR SKA JAG HANTERA DET HÄR? okej, djupa andetag."
WAH. det är bra att jag kan tröstskriva i den här bloggen. innan pappa åkte och jobbade idag sade han: Lydia, sitt inte vid datorn hela dagen bara. hitta på något!
host. datorn och internet har varit bortkopplat från mitt liv i två hela veckor och han klagar redan på mig. och kolla vädret, vad skulle jag göra en sådan här dag ute? bajspappa.
