jag cyklade förbi ån med massa döda fiskar förut.
efter den ån, är det en kort fast brant uppförsbacke.
där cyklar jag, och är sååå, himla, bestämd på att jag verkligen SKA komma upp utan att behöva hoppa av cykeln och gå upp.
och jag kämpar, och jag askämpar.
och jag ger ifrån mig konstiga ljud, som typ "ååååh jag skaaa klara det!"
rätt högt.
jag kommer upp. jag upptäcker att det har gått en kille bakom mig hela tiden.
jag känner mig genast löjlig och dum i huvet.
som att det skulle vara värsta grejen att kunna cykla upp för en tre-meters-backe med en träningsväska på ryggen.
brur.