jag älskar er mest i världen

jag känner mig inte glad, nu.
det är så svååårt! att förklara asså!
man måste ha varit med om det. man måste ha konfirmerat sig på öland och man måste känna världens bästa människor.
och jag inser varenda gång hur tur det var att jag åkte till öland.
jag fattar inte, jag fattar inte att det existerar sådana här bra människor.
jag fattar inte att just JAG har fått möjligheten att lära känna dom.
jag brukar faktiskt inte vara den som skriver om känsliga saker. men just nu är jag världens mest känsliga människa.

jag ska skriva om allt som har varit bra. allt har varit bra förutom att jag var tvungen att åka hem.
det är lika jobbigt, varenda gång.



den där posen är alltid med. vart jag än går.



busstyget. mycket viktigt.
mycket viktigt att ni får ta del av den atmosfären vi spenderade i ungefär tretton timmar.



jag lovar, det fanns nyckelpigor överallt.
det brukar ju vara så att man säger typ "ååååh kolla en nyckelpiga!" om man ser en och så tar man upp den osv.
det var nästan som att se ett vanligt grästrå.
fast nä, men det var många.



jag försöker så gott jag kan att inte göra det här till ett känslosamt inlägg eftersom det inte är speciellt intressant att läsa. det är bara skönt för mig och det är bara skönt att läsa om man har varit där.

om jag skriver vad jag tänker när jag är ledsen blir det bara likt jobbiga klago-inlägg och det blir ingen ordning på allting.
det är lika bra jag gråter ut allting så jag slipper ha några tankar kvar.

djup mening va.



jag har fått höra att jag är väldigt bra på volleyboll. mitt lag vann tuneringen.

jag sov en timma inatt, och jag är inte ens trött. påtal om volleyboll -.- 



det var värt att vara uppe hela natten.
(nu gråter jag och jag ser knappt skärmen)

att det ALLTID ska vara lika svårt att åka ifrån varandra. jag lär mig aldrig att tänka att "vi ses ju snart igen!"
det här är sista gången vi ses på aslänge och vi kommer att tappa kontakten! så känns det.

jag har haft världens bästa vecka och bussen fick motorstopp på vägen hem.

när jag kom hem hade mamma gjort om hela mitt rum och då började jag gråta igen.
hon har gjort en tavla med mig på från skolavslutningen, bland annat.


vi hörs ju, och ses ju.

Kommentarer :

#1: Jenny

jag älskar dig så mycket att jag nästan inte vet vad jag ska göra



du satte just ord på precis hur jag känner mig.

Az..

skriven

Kommentera inlägget här :