.

när vi stod där bland skåpen och visste att det bara var någon minut kvar tills vi skulle springa ut från skolan för evigt var hela jag så himla konstig inombords. vet inte om jag var glad. kändes typ som att jag inte var där och det enda jag kunde säga var saker som asså jag fattar inte jag är nervös det är slut nu förstår ni att det är SLUT nu.

ska skriva mer om igår men just nu är det enda som finns i huvudet tomhet rädsla mörker typ haha. och jag undrar hur lång tid som måste gå innan jag kommer fatta att jag inte går i skolan längre, att jag aldrig kommer ha min SP09Bklass hos mig varje vecka, att jag inte behöver planera mitt liv jämt, inte för att jag har gjort det men i alla fall eftersom jag aldrig behöver plugga. 

att inte sitta i caffis på alla jobbiga håltimmar, att inte ha ett busskort, att inte klaga på skolmaten, att inte få tillbaka prov och inlämningar, att inte åka till Gusto med tjejerna på tisdagar, att inte dö på torsdagar pga för många lektioner, att inte längta efter att få komma hem och äta socker, att inte hälsa på Bettan, att inte skratta åt Doris, att inte se vad Niklas skriver på tavlan, att inte se Adam alltid komma minst tio minuter försent till lektionerna, att inte tjafsa med Sofie och bli sams på två sekunder igen, att inte skratta så magen gör ont och så högt att alla vänder sig om, att inte längta extra mycket till helgen, att inte få studiebidrag, att inte få höra Kreeses prat om hans coola uppdateringar på hans spotifylista, att inte fråga när man börjar eller slutar, att inte krama Michael som jag gjorde ibland, att inte mobba Jakob för hans morsa är en farsa (bara MIN KLASS fattar), att inte fråga vad som händer i helgen, att inte ha klassfest hos Lisa, att inte gråta över att man inte fattar matte c, att inte spela Track Mania med killarna, att inte fastna med Klein utanför något klassrum så att man blir sen till lektionen, att inte samlas vid bänkarna varje morgon trötta och drägliga, att inte sitta vid Facebook på kvällarna och fråga varandra om man har börjat plugga än, att inte gå och kissa tillsammans, att inte bli rasande över alla obligatoriska föreläsningar som alltid var lagda när vi slutade tidigt, att inte höra Heddas skratt från andra sidan av skolan, att inte skriva stödord till mina och Sofies röda lappar inför redovisningarna av projektarbetet, att inte fråga vad fick du på provet, att inte sitta med hela klassen vid samma bord och prata om allt och ingenting, att inte sitta på bänkarna utanför skolan och sola när våren kommer, att inte åka till Max på torsdagar jag skulle kunna fortsätta föralltid.  

när jag kom hem från Kvarnparken igår grät jag i min säng i säkert en timme. kändes väl typ som att jag ville dö ungefär. en stor del av mig är bortsliten från mitt liv. våra år på Kungshöga är som en bok man redan läst. man kan titta tillbaka men aldrig återuppleva allt på riktigt igen.  

jag älskar er, och vill tacka för att ni gjort att min gymnasietid har levererat varenda eviga dag.

alla håller med mig om att det inte går att beskriva oss med ord och ingen kommer någonsin glömma någon. vi var något speciellt. vi var SP3B tjalalalala, och vi har tagit studenten fyfan vad vi är bra.